Min pappa - en superhjälte!



Glas-smycke Av Susanne Folin

Min pappa är en hjälte! En riktig superhjälte faktiskt. Jag ska berätta varför......och det här är en lång historia, i princip hans egna ord, med lite korrigering av mig.
Orkar du inte läsa allt, så scrolla åtminstone ner till näst sista stycket.

Den första januari 1966 kom pappa som nybliven underläkare till Röntgenavdelningen vid Gävle Lasarett för att påbörja ett treårsförordnande.
Under 1969 hade Gävleborgs Läns Landsting, på förfrågan av Socialstyrelsen, erbjudit sig att genomföra en s.k. allmän hälsokontroll.
Projektet kallades X69 och innefattade blodkemi, urinprover, EKG, lungröntgen m.m. Urvalsunderlaget var män och kvinnor över 35 år i Heliga Trefaldighets församling i Gävle, cirka 25 000 personer.
Under våren beslöts också, på förslag av en läkare vid Karolinska Sjukhusets röntgenavdelning, att haka på ett försök med bröstcancerscreening med värmekamera som metod.
Ungefär 10 000 kvinnor skulle undersökas. Metoden kunde emellertid inte klara diagnos utan endast utpeka en grupp misstänkta. Man beslöt då att prova en annan metod, kallad mammografi, utöver vanlig klinisk bröstundersökning.
Så en dag i juni samma år blev pappa tillfrågad av sin chef att ansvara för detta försök.
Vad var då mammografi?!
Han kunde påminna sig ha sett ett par egendomliga ”blurrbilder” vid ett regionmöte i Mora. Där tog kunskapen slut.
Under några år framöver pågick ett intensivt arbete med att få fram en bra, säker metod.
Värmekameran blev en flopp, inte minst genom den enorma överdiagnostiken; nästan 30 % av de undersökta kvinnorna betraktades som misstänkta cancerfall.
I slutet på 1972, när utvärderingen av hela försöket var klar, visade det sig dock att mammografin var klart lovande!
Under de tre år som gått hade han plockat bort en del av nackdelarna och börjat förstå hur körtelvävnaden var uppbyggd och orienterad i bröstet. Baserat på detta kom han fram till att en anatomiskt riktig bild av bröstet var en "snedbild", the oblique view.
Mammografi i screening var dock omöjlig. Det var bökigt att ställa in, det krävdes tre bilder, strålningsdosen var hög; inte bara på grund av apparaten. Tillgängligt bildmedium var industrifilm som gav hög dos i sig.
Raster fanns det inte tid till, undersökningskapaciteten var låg med bara 15 – 20 kvinnor per slitsam dag för pappas ständigt trogna medhjälpare, Marianne Jönis.
Men! Nya, lättarbetade apparater var i faggorna, både från Siemens och Philips. Idén innebar att man skulle kunna använda enbart pappas nya snedbild. Därigenom vann man minst tre gånger så hög kapacitet och dosreduktion till högst en tredjedel.
I ett brev till Landstingets kansli från pappa står det bl a ”Apparaturen kan flyttas till vilket ställe som helst där tillgång till elektricitet finns. Framkallning kan ske centralt i länet.(......)
Kapaciteten höjs mycket avsevärt, och man torde hinna med ca 15 patienter/timme, vilket motsvarar 100 patienter/dag.” Allt visade sig senare stämma.
Intresse väcktes, först på Landstinget, sedan hos Socialstyrelsen, vars rådgivare i dessa frågor var Jerzy Einhorn på Radiumhemmet i Stockholm och medicinalrådet Gunnar Malmström, medicinare på Sabbatsberg . Dessa rekommenderade att pappa skulle få pröva sin screeningidé. På Socialstyrlesen var man mycket positiv, och stödde förslaget, bara någon annan betalade.
Under 1973 blev tankarna mer välbearbetade. Pappa hade kommit fram till att kvinnorna över 35 år i Sandvikens församling dels var lagom många, lite drygt 6 000, och dessutom bodde på lagom långt avstånd (25 km) från framkallningsmaskin och filmgranskning.
I januari 1974 var det mesta planerat och klart. En Philips mammografiapparat leasades och ställdes upp i lämplig lokal på Sandvikens sjukhus. Personal anställdes, men fortfarande gick det inte att få tag på villiga röntgensjuksköterskor. I stället lärde han upp ytterligare en undersköterska och en radioterapiassistent i den faktiskt mycket svåra konsten att ta snedbilden, och det betydligt enklarare hantverket med de övriga två projektionerna. En ung sekreterare, Maylena Ersson, anställdes också.
Datoriserat kallelse- och registrerinsgsystem sköttes av Uppsala Datacentral (UDAC). Detta var på hålkortens och de optiska läsarnas felfyllda tid.
Starten gick den 6:e april 1974. Allt fungerade!
Före midsommar hade de klarat av nästan hälften av inbjudningarna och de 90 % av damerna som kom. I oktober var allt färdigt.
6 845 var inbjudna, varav 6 014 deltog, d.v.s. 88 %! Mellan 35 och 69 år var deltagarfrekvensen mellan 90 och 93 %. De hade hittat sensationellt mycket tidigare okända cancerfall, en del stora, men många små. Av 40 tumörer var 20 icke palpabla, dvs kännbara med handen. En första kort rapport publicerades i Läkartidningen nr 7/75, en fullständig i nr 48/75. Uppseende väcktes, inte minst vid Radiologikongressen i Edinburgh samma år, där pappa blev mycket förvånad över att ingen tycktes känna till snedbilden.

Framgången gjorde att han fick fortsätta utvecklingsarbetet. Nu var det i första hand screening av X69-populationen (allmänna hälsokontrollen) i Gävle för tredje gången, nu med enbart snedbildsmammografi, under våren 1975.

Under den tiden var det tankar om hur man skulle kunna ordna så att hela populationen i länet skulle kunna delta som upptog pappas tid. 

Han tittade på lungröntgenbussar och  Bygghälsans bussar, med de var kolossalt dyra i inköp (nästan en halv miljon) och drift och därför inte alls lämpliga.

Så passerade han en dag en s.k. byggbod eller futt, 10 x 3 meter. En futt beställdes genast från Dalsland (den första av många) för 25 000:- som inreddes för samma summa, med väntrum, personalrum, underökningsrum och ett rum för framkallning och granskning av bilderna. Den sattes i drift i Hälsingland i augusti -75, och allt fungerade återigen. Nu hade han också fått tag på röntgenassistenter!

Boden kunde ställas upp tillfället där det skulle göras undersökningar och på så vis kunde även de som bodde otillgängligt till få möjlighet att undersöka sig.

Ryktet om enbildsmammografin spred sig över Sverige och även utomlands. Mängder av kollegor och sjuksköterskor kom som lärlingar under kortare eller längre tid.

I en studie från 1985, från de två första länen att haka på Gävleborg med mamografiscreening, Östergötland och Kopparbergs län, kunde man visa en minskning av dödlighet med 30%.

Studierna avbröts och sedan började den rörelse som ledde till att samtliga landsting införde mammografiscreening med snedbilden som grund. Ett par av de sista var pappa själv med att starta, Västerbotten (1995) och Gotland (1997).

Min pappa, Bengt Lundgren, jobbade oförtrutet, utan vinstintresse, hela sitt yrkesverksamma liv, för det han trodde på; att mammografi räddar liv. Det går nog inte att säga hur många han räddat livet på med sin enbildsmammografi, men det är nog bra många.
Det är tack var min pappa som vi har allmän mammografi i det här landet. Motarbetad och i vissa fall spottad på av skeptiker, men han gav sig inte. Det här var rätt!

Pappa dog själv i cancer, den 7 april 2003, endast 69 år gammal. Den 11 oktober skulle han ha fyllt 79 år.  Jag, min mamma och mina två systrar satt bredvid honom när han drog sitt sista andetag. Utanför sjukhusfönstret strålade den första, varma vårsolen. Inne i rummet hos pappa var allt tyst och stilla. 
Jag var naiv och dum nog att tro att vi skulle förskonas från den här hemska sjukdomen som skördar liv, just för det pappa åstadkommit och slitigt med hela sitt liv. Så var det inte. Ingen går säker!

Stöd bröstcancerforskningen!

Armband från Missoni, 50 %
av försäljningen går direkt
 till bröstcancerforskningen