Det har varit tyst här på bloggen ett långt tag. Faktum är att jag har funderat på att lägga ner den, men jag har liksom inte kommit så långt heller...inte orkat.
För några år sedan, närmare bestämt 4 ½ år sedan, hände det en sak i mitt liv, en ganska allvarlig sådan, som gjorde att allt bara rämnade.
Utan att säga för mycket, av hänsyn till inblandade, fick den oro jag känt i många, många år sin bekräftelse.
Jag hade stått i full beredskap i händelse av en katastrof, vad som helst skulle kunna hända och jag var förberedd!! Jajamen! Alltid redo, som den gamla scout jag är.
Jag trodde i min enfald att jag skulle hantera det bättre då, men det enda som hände var att jag alltid gick omkring och mådde dåligt. Magont, ryggont, huvudvärk, ångestattacker för att nämna lite....
Just då, under de åren, rörde all oro mina två söner, jag kallar de C & S, som stod inför tonårstiden.
Mina frågor och funderingar var många.
Hur klarar man av tonårstiden som förälder? Dör man inte av oro? Var ska man sätta gränsen? Kan jag låsa in de i väntan på att de ska bli 20? Hur får jag dem att välja en annan väg? Hur får jag dem att välja rätt väg? Visst, jag litade på dem, att de var smarta, förståndiga och kloka nog att inte ge sig in i situationer som kunde sluta med knivslagsmål, skottlossningar och annat farligt, men andra ungdomar då? De jag inte litade på...... Hur gör jag för att skydda mina käraste och mest värdefullaste från den onda världen därute?
Jag var fullkomligt medveten om min orimliga oro, men jag kunde inte hejda den.
Jag minns en morgon när min äldsta son, C, precis börjat i högstadiet på en ny skola. Jag var mammaledig med lillasyster och min man pluggade hemma. Sonen gav sig av på sin cykel som vanligt. Efter en stund ringer telefonen och en kompis undrar var C är?
BOOM! Hjärtat börjar pumpa frenetiskt, gråten, paniken!
Någon har kidnappat honom!! Nu har det hänt!
Jag försöker ringa honom på hans mobiltelefon, men får inget svar. Jag får min man att sätta sig på sin cykel för att åka och leta efter honom.
Efter ett tag ringer han och meddelar att C är funnen. Han hade gått till fel klassrum och inte hittat sin klass.
Vad händer då för mig i ett sånt läge. Jag är helt utpumpad av stresspåslaget förstås, men det värsta är att jag känner mig så dum! SÅ DUM! Jag måste vara helt galen.
Men ändå, det händer ju saker, dag som natt. Varför ska jag förskonas? Vad har jag gjort som ska få vara lycklig och klara mig undan katastrofer. Någon dag händer det! Bäst att vara förberedd, för det KOMMER ATT HÄNDA! Det är det enda jag är säker på.
Jag kunde sitta på jobbet på andra sidan stan och plötsligt höra en ambulans.
BOOM! Nu har det hänt killarna något!
Eller en brandbil.
BOOM! Nu brinner det på deras skola och de kommer att bli innebrända!
En polisbil.
BOOM! Någon galning har travat in på skolan och börjat skjuta vilt.
Snabbt upp med unt.se och kolla Senaste nytt.
Det hände att jag ringde dem också för att försäkra mig om att de mådde bra......
Svarade de inte satte stressen igång. "Mamma, vi får inte prata i telefonen på lektionerna...."
Det här pågick i flera år. Jag frågade folk i min närhet som hade lite äldre barn hur de hade överlevt? Jag fick väl oftast svaret att "ja, det är klart man är orolig, men det kan man ju inte fundera på hela tiden..".
Hur då? HUR funderar man inte på det hela tiden? Jag visste inte, jag hade inte de verktygen.
Mitt enda verktyg för oron var förberedelse och åter förberedelse. Gå igenom de värsta sakerna som kan hända, i huvudet. Om och om igen. Jag fick aldrig koppla av för då kunde det hända något och då var jag ju inte förberedd.
Så kom den dagen när det hände, det nästan värsta. Det värsta är att ett barn dör ifrån en förälder... Men jag trodde att mitt barn skulle dö. Tack och lov gjorde han inte det, lilla S. Men det räckte, jag hade fått bekräftelse att det visst kunde hända och det hände.
Den natten på akuten lämnade jag inte hans sida en enda sekund. Jag grät och grät, klappade på honom, höll honom i handen, grät ännu mer.
På morgonen när han vaknat var det första han sa: "Kan jag få en kram, mamma?" Och så grät vi tillsammans. Det här klarar vi, älskling!
På något konstigt sätt var det skönt att det hände, att något hände, inte för att jag vill att det ska hända igen. Aldrig någonsin, det var en mardröm, men det var vändpunkten för mig. Jag fick hjälp och jag fick en diagnos för mitt orosbeteende:
Generalized anxiety disorder - GAD eller Generaliserat ångestsyndrom.
Jag gick i KBT (kognitiv beteendeterapi) under några månader och började äta antidepressivt läkemedel, Citalopram, ett så kallat selektivt serotoninåterupptagshämmare, SSRI.
"Citalopram ökar aktiviteten av signalsubstansen serotonin i hjärnan.
Signalsubstanser är ämnen som överför impulser mellan nervceller i hjärnan. Serotonin är en av de signalsubstanser som har samband med stämningsläget. När man är deprimerad kan hjärnans serotoninsystem vara i olag. Mediciner som ökar aktiviteten av signalsubstansen serotonin i hjärnan kan göra så att stämningsläget blir normalt igen och även ha effekt mot olika typer av ångest."
(Det här är ett citat från 1177)
Nu vågar jag inte sluta äta medicinen. Jag är alldeles för rädd för hur jag kommer att må om jag inte äter mina tabletter. Jag slutade en gång och det gick inte bra alls. En hel vinter försvann i totalt mörker. Det var fruktansvärt.
Min doktor sade att jag förmodligen kommer att få äta dessa i resten av mitt liv, så det är vad jag är inställd på nu.
Idag kan jag hantera min oro på ett bättre sätt, det har varit jobbigt och är fortfarande jobbigt.
Barnen har fått lida mycket, min man har fått lida mycket och jag har fått lida och lider fortfarande mycket.
Jag hamnar i svackor till och från, ibland dagar, ibland flera månader.
Vissa dagar finns det inget gott i överhuvud taget. Det kommer bara plötsligt, jag vet oftast inte varför eller på grund av vad. Något banalt kan vara utlösaren.
Det syns inte utanpå, men gudarna ska veta att det känns inuti.
Jag mår så dåligt de dagarna. Stress, normal vardaglig stress kan jag inte hantera, det kan stjälpa hela min dag och flera dagar därefter i värsta fall.
Man mår så dåligt och inget syns utanpå. Det är det värsta, för vem tror på något man inte ser?
Ett brutet ben, magsjuka eller feber, det syns eller kan mätas, men psykisk ohälsa bara känns. Det går inte att mäta.
Förra veckan fick vi gå en HLR-kurs (Hjärt/lungräddning) genom jobbet. Vi fick lära oss hur man ska bete sig när man är först på en olycksplats. Ni vet, mun-mot-munmetoden, hjärtmassage. Jättebra och nyttigt. Vi fick till och med lära oss hur man använder en hjärtstartare.
Tanken slog mig igår, när jag var tvungen att åka hem från jobbet för att både huvudet och kroppen strejkade, att just en sån, HLR, skulle jag behöva nu.
För det är så jag bäst kan beskriva det, det känns som om hjärtat ska stanna och som att andningen sviker. Händerna darrar, det kryper och sticks i hela kroppen.
Det är svårt att sitta stilla, men samtidigt är jag handlingsförlamad. Alla ljud runt omkring blir bara ett enda surr, jag vill bara ha tystnad.
Min syster, som fick en hjärnblödning för några år sedan, har samma känsla kom vi fram till igår när jag pratade med henne. Vi är drabbade av olika saker, men bär på samma symptom i princip. Samma del av kroppen har drabbats, men på olika sätt.
Någon kollega sa till henne, i förståelse och av omtanke, att du måste ju ha en ADHD-hjärna där alla intryck, all information och alla ljud inte går att separera från varandra. Det blir bara fullkomligt kaos.
Just så!
Hur mycket jag än vill kan jag inte sitta på min arbetsplats då och tro att jag ska få något gjort. Det går inte! Eller det går ibland, men vissa dagar är bara bortkastade.
Men jag har bestämt mig för att vara öppen med det här, jag tror att det blir lättare att leva med om folk i min närhet vet varför jag plötsligt avbokar något jag sagt att jag ska vara med på, eller varför jag inte går ner och fikar eller äter lunch med mina arbetskamrater en dag. Eller varför jag måste göra en sak i taget på jobbet, ett papper i handen åt gången. Struktur och rutiner är viktigare idag än någonsin!
Skammen finns kvar över att det är fel på mig. Att folk ska tro att jag är ett "psykfall" som rätt var det är bara får värsta, knasiga utbrottet.
Rädslan att jag kanske kommer att göra mina nära och kära alldeles uppgivna, att min man ger upp och lämnar mig. Att jag mister mitt jobb för att jag inte jobbar tillräckligt bra.
Ångern att jag varit, och fortfarande är, en elak mamma med dåligt tålamod som låter sur och grinig jämt, som blir arg för ingenting. Att jag har hämmat mina barn med min oro.
Med backspegeln i handen kan jag nog säga att den här ångesten funnits med sedan jag var barn.
Jag var sjukt orolig när mamma och pappa skulle ut och flyga, och det gjorde de ofta.
Jag hade alltid problem med magen, var ständigt magsjuk.
Skulle jag sova över hos en kompis låg jag och oroade mig för att vårt hus skulle brinna upp. Och så fick jag gå hem mitt i natten, 75 % av gångerna.
Psykisk ohälsa är inget man önskar sig.
Det är inget man själv orsakar, det finns där, redo att bryta ut när som helst.
Misstro eller ifrågasätt ALDRIG någon som lider av psykisk ohälsa! Man har nog ändå med att försöka hålla sig flytande utan att behöva motivera eller förklara eller ursäkta sig.
Så med detta sagt, det blev ganska långt och allt är inte sagt, jag fick sålla ganska mycket, men så ligger det till. Jag är en sån! Visst, det finns ett självförakt hos mig, men det jobbar jag på. Trots allt ska jag leva i den här kroppen, med den här själen ganska många år till hade jag tänkt.
Det som står mig upp i halsen är all yta man ser på bl a Facebook och Instagram. Jag är en flitig användare av Instagram ska jag erkänna. Mest för att jag tycker om att dela bilder på vackra saker jag ser.
Inte lika flitig på Facebook dock, det får mig mest att må ännu sämre.
Den här Happy Happy-bilden som många försöker ge av sig själv och sina liv. Jag köper inte det och jag undrar vem de försöker lura egentligen. Jag vet av egen erfarenhet att det mest är skryt faktiskt. Ja, jag har också känt behov av att skryta för att intala mig själv att allt är så förbannat bra. När det inte är det.....
De här inläggen med den där finaste finaste kompisen, på den finaste balkongen med den finaste champagnen och finaste bästa solnedgången och finaste finaste *kräks*...
Om man tänker efter lite först, VARFÖR måste man berätta om allt man gör för halva jordklotet? Vad tror man eller önskar ska hända? Hur förbättrar det mitt liv? Hur förbättrar det mitt liv att läsa om vad andra människor som jag aldrig träffar gör?
Jag tror att orsaken till mångas psykiska ohälsa är just detta. Vi är inte gjorda för det enorma social nätverk som sociala medier ger. Nåväl, några kanske fixar det, men generellt tror jag att vi är skapta att hantera de människor vi har runt omkring oss, på riktigt. Om man går längre tillbaks kan man säga de människor som bodde runt samma lägereld och kanske de runt lägerelden i byn intill. Allt annat skapar stress. En viss mängd stress kan vi hantera, men mycket intryck ger för mycket stress i längden tror jag.
Jag tror på att vi aldrig ska behöva vara ensamma i vår ångest och vår psykiska ohälsa, att vi inte mår bra av det. Det är dags att prata om den vanligaste folksjukdomen i modern tid!
För några år sedan, närmare bestämt 4 ½ år sedan, hände det en sak i mitt liv, en ganska allvarlig sådan, som gjorde att allt bara rämnade.Utan att säga för mycket, av hänsyn till inblandade, fick den oro jag känt i många, många år sin bekräftelse.
Jag hade stått i full beredskap i händelse av en katastrof, vad som helst skulle kunna hända och jag var förberedd!! Jajamen! Alltid redo, som den gamla scout jag är.
Jag trodde i min enfald att jag skulle hantera det bättre då, men det enda som hände var att jag alltid gick omkring och mådde dåligt. Magont, ryggont, huvudvärk, ångestattacker för att nämna lite....
Just då, under de åren, rörde all oro mina två söner, jag kallar de C & S, som stod inför tonårstiden.
Mina frågor och funderingar var många.
Hur klarar man av tonårstiden som förälder? Dör man inte av oro? Var ska man sätta gränsen? Kan jag låsa in de i väntan på att de ska bli 20? Hur får jag dem att välja en annan väg? Hur får jag dem att välja rätt väg? Visst, jag litade på dem, att de var smarta, förståndiga och kloka nog att inte ge sig in i situationer som kunde sluta med knivslagsmål, skottlossningar och annat farligt, men andra ungdomar då? De jag inte litade på...... Hur gör jag för att skydda mina käraste och mest värdefullaste från den onda världen därute?
Jag var fullkomligt medveten om min orimliga oro, men jag kunde inte hejda den.
Jag minns en morgon när min äldsta son, C, precis börjat i högstadiet på en ny skola. Jag var mammaledig med lillasyster och min man pluggade hemma. Sonen gav sig av på sin cykel som vanligt. Efter en stund ringer telefonen och en kompis undrar var C är?
BOOM! Hjärtat börjar pumpa frenetiskt, gråten, paniken!
Någon har kidnappat honom!! Nu har det hänt!
Jag försöker ringa honom på hans mobiltelefon, men får inget svar. Jag får min man att sätta sig på sin cykel för att åka och leta efter honom.
Efter ett tag ringer han och meddelar att C är funnen. Han hade gått till fel klassrum och inte hittat sin klass.
Vad händer då för mig i ett sånt läge. Jag är helt utpumpad av stresspåslaget förstås, men det värsta är att jag känner mig så dum! SÅ DUM! Jag måste vara helt galen.
Men ändå, det händer ju saker, dag som natt. Varför ska jag förskonas? Vad har jag gjort som ska få vara lycklig och klara mig undan katastrofer. Någon dag händer det! Bäst att vara förberedd, för det KOMMER ATT HÄNDA! Det är det enda jag är säker på.
Jag kunde sitta på jobbet på andra sidan stan och plötsligt höra en ambulans.
BOOM! Nu har det hänt killarna något!
Eller en brandbil.
BOOM! Nu brinner det på deras skola och de kommer att bli innebrända!
En polisbil.
BOOM! Någon galning har travat in på skolan och börjat skjuta vilt.
Snabbt upp med unt.se och kolla Senaste nytt.
Det hände att jag ringde dem också för att försäkra mig om att de mådde bra......
Svarade de inte satte stressen igång. "Mamma, vi får inte prata i telefonen på lektionerna...."
Det här pågick i flera år. Jag frågade folk i min närhet som hade lite äldre barn hur de hade överlevt? Jag fick väl oftast svaret att "ja, det är klart man är orolig, men det kan man ju inte fundera på hela tiden..".
Hur då? HUR funderar man inte på det hela tiden? Jag visste inte, jag hade inte de verktygen.
Mitt enda verktyg för oron var förberedelse och åter förberedelse. Gå igenom de värsta sakerna som kan hända, i huvudet. Om och om igen. Jag fick aldrig koppla av för då kunde det hända något och då var jag ju inte förberedd.
Så kom den dagen när det hände, det nästan värsta. Det värsta är att ett barn dör ifrån en förälder... Men jag trodde att mitt barn skulle dö. Tack och lov gjorde han inte det, lilla S. Men det räckte, jag hade fått bekräftelse att det visst kunde hända och det hände.
Den natten på akuten lämnade jag inte hans sida en enda sekund. Jag grät och grät, klappade på honom, höll honom i handen, grät ännu mer.
På morgonen när han vaknat var det första han sa: "Kan jag få en kram, mamma?" Och så grät vi tillsammans. Det här klarar vi, älskling!
På något konstigt sätt var det skönt att det hände, att något hände, inte för att jag vill att det ska hända igen. Aldrig någonsin, det var en mardröm, men det var vändpunkten för mig. Jag fick hjälp och jag fick en diagnos för mitt orosbeteende:
Generalized anxiety disorder - GAD eller Generaliserat ångestsyndrom.
Jag gick i KBT (kognitiv beteendeterapi) under några månader och började äta antidepressivt läkemedel, Citalopram, ett så kallat selektivt serotoninåterupptagshämmare, SSRI.
"Citalopram ökar aktiviteten av signalsubstansen serotonin i hjärnan.
Signalsubstanser är ämnen som överför impulser mellan nervceller i hjärnan. Serotonin är en av de signalsubstanser som har samband med stämningsläget. När man är deprimerad kan hjärnans serotoninsystem vara i olag. Mediciner som ökar aktiviteten av signalsubstansen serotonin i hjärnan kan göra så att stämningsläget blir normalt igen och även ha effekt mot olika typer av ångest."
(Det här är ett citat från 1177)
Nu vågar jag inte sluta äta medicinen. Jag är alldeles för rädd för hur jag kommer att må om jag inte äter mina tabletter. Jag slutade en gång och det gick inte bra alls. En hel vinter försvann i totalt mörker. Det var fruktansvärt.
Min doktor sade att jag förmodligen kommer att få äta dessa i resten av mitt liv, så det är vad jag är inställd på nu.
Idag kan jag hantera min oro på ett bättre sätt, det har varit jobbigt och är fortfarande jobbigt.
Barnen har fått lida mycket, min man har fått lida mycket och jag har fått lida och lider fortfarande mycket.
Jag hamnar i svackor till och från, ibland dagar, ibland flera månader.
Vissa dagar finns det inget gott i överhuvud taget. Det kommer bara plötsligt, jag vet oftast inte varför eller på grund av vad. Något banalt kan vara utlösaren.
Det syns inte utanpå, men gudarna ska veta att det känns inuti.
Jag mår så dåligt de dagarna. Stress, normal vardaglig stress kan jag inte hantera, det kan stjälpa hela min dag och flera dagar därefter i värsta fall.
Ett brutet ben, magsjuka eller feber, det syns eller kan mätas, men psykisk ohälsa bara känns. Det går inte att mäta.
Förra veckan fick vi gå en HLR-kurs (Hjärt/lungräddning) genom jobbet. Vi fick lära oss hur man ska bete sig när man är först på en olycksplats. Ni vet, mun-mot-munmetoden, hjärtmassage. Jättebra och nyttigt. Vi fick till och med lära oss hur man använder en hjärtstartare.
Tanken slog mig igår, när jag var tvungen att åka hem från jobbet för att både huvudet och kroppen strejkade, att just en sån, HLR, skulle jag behöva nu.
För det är så jag bäst kan beskriva det, det känns som om hjärtat ska stanna och som att andningen sviker. Händerna darrar, det kryper och sticks i hela kroppen.
Det är svårt att sitta stilla, men samtidigt är jag handlingsförlamad. Alla ljud runt omkring blir bara ett enda surr, jag vill bara ha tystnad.
Min syster, som fick en hjärnblödning för några år sedan, har samma känsla kom vi fram till igår när jag pratade med henne. Vi är drabbade av olika saker, men bär på samma symptom i princip. Samma del av kroppen har drabbats, men på olika sätt.
Någon kollega sa till henne, i förståelse och av omtanke, att du måste ju ha en ADHD-hjärna där alla intryck, all information och alla ljud inte går att separera från varandra. Det blir bara fullkomligt kaos.
Just så!
Hur mycket jag än vill kan jag inte sitta på min arbetsplats då och tro att jag ska få något gjort. Det går inte! Eller det går ibland, men vissa dagar är bara bortkastade.
Men jag har bestämt mig för att vara öppen med det här, jag tror att det blir lättare att leva med om folk i min närhet vet varför jag plötsligt avbokar något jag sagt att jag ska vara med på, eller varför jag inte går ner och fikar eller äter lunch med mina arbetskamrater en dag. Eller varför jag måste göra en sak i taget på jobbet, ett papper i handen åt gången. Struktur och rutiner är viktigare idag än någonsin!
Skammen finns kvar över att det är fel på mig. Att folk ska tro att jag är ett "psykfall" som rätt var det är bara får värsta, knasiga utbrottet.
Rädslan att jag kanske kommer att göra mina nära och kära alldeles uppgivna, att min man ger upp och lämnar mig. Att jag mister mitt jobb för att jag inte jobbar tillräckligt bra.
Ångern att jag varit, och fortfarande är, en elak mamma med dåligt tålamod som låter sur och grinig jämt, som blir arg för ingenting. Att jag har hämmat mina barn med min oro.
Med backspegeln i handen kan jag nog säga att den här ångesten funnits med sedan jag var barn.
Jag var sjukt orolig när mamma och pappa skulle ut och flyga, och det gjorde de ofta.
Jag hade alltid problem med magen, var ständigt magsjuk.
Skulle jag sova över hos en kompis låg jag och oroade mig för att vårt hus skulle brinna upp. Och så fick jag gå hem mitt i natten, 75 % av gångerna.
Psykisk ohälsa är inget man önskar sig.
Det är inget man själv orsakar, det finns där, redo att bryta ut när som helst.
Misstro eller ifrågasätt ALDRIG någon som lider av psykisk ohälsa! Man har nog ändå med att försöka hålla sig flytande utan att behöva motivera eller förklara eller ursäkta sig.
Så med detta sagt, det blev ganska långt och allt är inte sagt, jag fick sålla ganska mycket, men så ligger det till. Jag är en sån! Visst, det finns ett självförakt hos mig, men det jobbar jag på. Trots allt ska jag leva i den här kroppen, med den här själen ganska många år till hade jag tänkt.
Det som står mig upp i halsen är all yta man ser på bl a Facebook och Instagram. Jag är en flitig användare av Instagram ska jag erkänna. Mest för att jag tycker om att dela bilder på vackra saker jag ser.
Inte lika flitig på Facebook dock, det får mig mest att må ännu sämre.
Den här Happy Happy-bilden som många försöker ge av sig själv och sina liv. Jag köper inte det och jag undrar vem de försöker lura egentligen. Jag vet av egen erfarenhet att det mest är skryt faktiskt. Ja, jag har också känt behov av att skryta för att intala mig själv att allt är så förbannat bra. När det inte är det.....
De här inläggen med den där finaste finaste kompisen, på den finaste balkongen med den finaste champagnen och finaste bästa solnedgången och finaste finaste *kräks*...
Om man tänker efter lite först, VARFÖR måste man berätta om allt man gör för halva jordklotet? Vad tror man eller önskar ska hända? Hur förbättrar det mitt liv? Hur förbättrar det mitt liv att läsa om vad andra människor som jag aldrig träffar gör?
Jag tror att orsaken till mångas psykiska ohälsa är just detta. Vi är inte gjorda för det enorma social nätverk som sociala medier ger. Nåväl, några kanske fixar det, men generellt tror jag att vi är skapta att hantera de människor vi har runt omkring oss, på riktigt. Om man går längre tillbaks kan man säga de människor som bodde runt samma lägereld och kanske de runt lägerelden i byn intill. Allt annat skapar stress. En viss mängd stress kan vi hantera, men mycket intryck ger för mycket stress i längden tror jag.
Jag tror på att vi aldrig ska behöva vara ensamma i vår ångest och vår psykiska ohälsa, att vi inte mår bra av det. Det är dags att prata om den vanligaste folksjukdomen i modern tid!
 |
| Ett armband från projektet Aldrig ensam bidrar till att sprida information, skapa kunskap och bryta tystnaden om psykisk ohälsa. |
Kommentarer
Skicka en kommentar