Efter 20 års vånda gjorde jag till slut slag i saken och blev blodgivare. Det fanns liksom inga ursäkter längre. Mer än feghet och det är ju inte snällt att vara feg när någon kanske ligger och dör för att det inte finns blod så det räcker.
En dag kanske det är jag som ligger där på sjukhuset efter en bilolycka eller behöver operaras. Eller mina barn eller min man.
Hur tacksam kommer jag inte vara då när jag överlever tack vare att någon ger 10 minuter av sin tid några gånger varje år för att rädda mig eller någon nära.
Nej som sagt, feghet, BORT! I augusti var första gången, så idag var det dags igen. Som kvinna får man lämna var 4:e månad. Män får lämna var 3:e.
Jag nästan svimmar när de sätter i nålen. Det svider och jag vill inte titta (därav den blåa tygtrasan över....), men i jämförelse med mycket annat är det en parkpromenad.
Känslan därefter, när man är klar och får sätta sig och fika lite är bättre än att vinna på triss.
Jag kommer att betyda något för någon en vacker dag!!
Och så får man en liten present också. Jag har två såna här fina skålar från Rörstrand nu.
Swedish Grace |
HÄR kan du läsa mer och anmäla dig!
Kommentarer
Skicka en kommentar