I mitt liv finns

Det har varit tyst här på bloggen ett långt tag. Faktum är att jag har funderat på att lägga ner den, men jag har liksom inte kommit så långt heller...inte orkat. För några år sedan, närmare bestämt 4 ½ år sedan, hände det en sak i mitt liv, en ganska allvarlig sådan, som gjorde att allt bara rämnade. Utan att säga för mycket, av hänsyn till inblandade, fick den oro jag känt i många, många år sin bekräftelse. Jag hade stått i full beredskap i händelse av en katastrof, vad som helst skulle kunna hända och jag var förberedd!! Jajamen! Alltid redo, som den gamla scout jag är. Jag trodde i min enfald att jag skulle hantera det bättre då, men det enda som hände var att jag alltid gick omkring och mådde dåligt. Magont, ryggont, huvudvärk, ångestattacker för att nämna lite.... Just då, under de åren, rörde all oro mina två söner,  jag kallar de C & S, som stod inför tonårstiden. Mina frågor och funderingar var många. Hur klarar man av tonårstiden som förälder? Dör man inte av oro