I mitt liv finns

I brist på blommor och grönt, en grönskande trädgård och värme så kommer här en liten anekdot från 80-talet, närmare bestämt 1986 när jag jobbade som au-pair i London. Vid ett besök på National Gallery, förmodligen en lördag eller söndag när jag och mina vänner var lediga, hamnade vi i ett litet rum med en soffa i mitten. På ena väggen hängde en gigantisk målning, ca 2x3 meter (kan minnas fel, men det känns som att den var så stor),  som visade en halshuggning av en ung flicka. Vi satte oss i soffan och fastnade fullkomligt i detaljerna i tavlan och ömmade för den unga flickan som så brutalt dödades. Vi föreställde oss känslorna hos alla inblandade i tavlan, fascinerades av vecken och glansen i tyget på hennes klänning och höet under stupstocken där man ser varje litet strå. Vid lite efterforskning fick vi veta att den föreställde halshuggningen av Lady Jane Grey, niodagarsdrottningen. Lady Jane Grey var tekniskt sett engelsk re...

Idag hade jag ingen lunch med mig till jobbet. Med bristande inspiration, utan ork och en kurrande mage åkte jag till City gross för att köpa en smörgås och något att dricka. Naturligtvis sågs det ju till att inte finnas några smörgåsar, så efter mycket velande blev det en blandsallad som jag plockade ihop själv, åkte tillbaks till jobbet och satte mig på en bänk utanför för att få lite solenergi samtidigt.     När jag satt där och mumsade och slogs med getingar fångade plötsligt mitt öga något välbekant........ Jag väljer att se det som ett tecken att det kommer att bli bra nu! Jag är älskad! Något vill mig väl! Det är fredag! Och jag har ett rödlökshjärta i magen! Trevlig helg!

Jag fyllde år härom dagen och fick ett presentkort på Fulleröhandel från svärmor och svärfar. Härligt! Svärmor ville köpa något ur Ernst's sortiment och hade siktat in sig på en ljushållare av något slag, men tyckte att jag kunde få bestämma själv så det blev ett presentkort :). När jag väl kom till Fulleröhandel för att välja något fint till mig, så hittade inte jag heller något i Ernst's monter som fick det att hugga i hjärtat. Jo, jag spanar lite på hans ljuskrona. Den är så vacker, men kräver en lite större plånbok. Nåväl, tanken slog mig att jag har tankar på höga ljusstakar eftersom jag inte har någon och ramlade då på världens coolaste! Och nu ska ni få höra när det högg till i hjärtat flera gånger. Åtminstone två... Hugg 1: när jag får syn på dessa "konstverk":  Grymma, fantasifulla, häftiga ljusstakar från Crème de la crème = MUST HAVE! Det var ingen tvekan att jag funnit mina ljusstakar! Nästa steg när man ska handla är att kolla priset och d...

Lyckligare än så här kan jag inte bli! Jag kliver ut på förstukvisten en söndagsmorgon, solen silar genom träden och bofinken kvittrar för första gången. Vår! Jag fick så mycket energi så att jag satte igång en storstädning. Efter 5 timmar kände jag mig nöjd med inomhusaktiviteter så då var det dags att städa utomhus också. Gammalt trädgårdsskräp klipptes bort och jag tog mig faktiskt mod till att titta ner i varmkomposten. Det var ingen vacker syn, lite kräkvarning tyvärr, men det får bli ett senare problem... Nöjd med dagen, men nu är jag lite smått trött och kommer somna ovaggad ikväll.

Med ett ovanligt namn får man stå ut med både det ena och det andra. Det finns ingen sång med mitt namn i, när jag presenterar mig tror folk att jag heter Kristina (de är säkert döva hela bunten!) eller till och med Kesella (vissa är sååååå roliga!), det stavas fel till höger och vänster (Gisela, Gissela, Gissella etc) och uttalas fel därefter också. Fördelen är att jag sällan behöver presentera mig med mitt efternamn, det räcker med förnamnet. Och nu har då belöningen kommit till mig, efter år av utanförskap och trakasserier: Toffeln Gisella! Caprice GISELLA - Utomhustoffel - Vitt     Jo! Det är sant! Den heter så! Finns att köpa på Zalando.se och kostar 599:-. Tur att den är så ruskigt snygg. Annars hade det varit jobbigt.........   Okej, nu var det ironi på hög nivå. Men faktum är att jag var på jakt efter en inomhustoffel till jobbet och det vore ju lite roligt att ha en namne toffel. Kanske slår jag till? Om det blir rea....... Eller ...

Den här helgen för exakt 12 år sen, skulle jag ha åkt till Ramundberget med dåvarande jobbet.  Då, för 12 år sen, var jag ensamstående tvåbarnsmor i Stockholm med ansträngd ekonomi, men den årliga skidresan till Ramundberget brukade jag prioritera.  Detta år, 2002, kände jag dock att det var lite annat som pengarna skulle räcka till så jag avbokade resan i sista minuten. Mormor var bokad som barnvakt och kom ner ändå, för att umgås lite. Under fredagskvällen, den 8 februari, hade jag som vanligt lite sms:kontakt med en "bekant" från Uppsala som jag lärt känna via en kollega. Kollegan var sambo med "bekantens" syster. Vi träffades första gången den 9 juni 2001 i Uppsala på födelsedagsfest hos kollegan och sambon. Min bil, Morsan, kokade på väg till Uppsala och fick bogseras fram till festen och detta blev ju ett samtalsämne under kvällen. Snygg entré liksom! "Bekanten" visade sig vara en riktig gentleman och eskorterade mig till nattbussen...

Imorgon bär det av! Då far vi till Budapest, jag och maken. Vi firade 10-årig bröllopsdag i augusti och fick resan i present av våra fantastiska barn. Den finaste presenten vi fått! Förutom när de föddes då..... Jag måste ändå erkänna att det är lite jobbigt nu så här innan.... 1. Jag är ju flygrädd och har en aningens ångest inför resan, samtidigt som jag tycker det ska bli otroligt roligt, skönt och underbart att få åka iväg och bara koppla av. 2. Och så ska vi lämna barnen hemma, själva! De fixar det, så klart, men jag vore inte en mamma med diagnosen GAD om jag inte fick ont i magen av detta. Flyga OCH lämna barnen hemma! Senast det hände var när jag och maken åkte till Österrike några dagar för 11 år sen. Vi blev bjudna på julbord i Badgastein på Hotel Salzburger Hof. Tanken på att där satt vi båda två, högt uppe i luften och om planet störtar nu så har jag lämnat mina pojkar hemma och de förlorar sin mamma och jag får aldrig mer se dem. Den känslan utlöste en ånge...

Pang! Det slog ner som en blixt från klar himmel.  Insatt belopp, kronor: 1050. Antal: ETT! Ett barn , alltså. Hur gick det här till? Hur blev mina små så stora? Och när hände det? Plötsligt har jag, enligt myndigheterna, bara ett barn! Vart tog alla åren vägen och hur kunde det gå så fort? De var ju små, spralliga busungar här om dagen och nu är de på väg bort, ut, iväg. På jobb, resor, äventyr, egen lägenhet. Inte var det så länge sen jag satt där i soffan med en liten gosig unge vid bröstet? Små fötter, vakna nätter, första smakportionen, böjveckseksem, barnvagnspromenader, gunga i lekparken. Var det så länge sen storebror släppte ner bilnycklarna i gatubrunnen på Räkgränd i Viksjö? Eller som jag somnade på golvet i deras rum när jag låtsassov för att "smitta" av mig på de två små ekorrpigga killarna som inte ville somna. Hur kan jag inte glömma Skärpningsprotokollet som jag upprättade för att få dem att vilja göra som jag sa istället för ...

Jaha, så var det dags igen....... Infiltrationen är till bredden fylld med vatten pga allt töande och regn de senaste dagarna. Vattnet från vårt och våra grannars avlopp har ingenstans att ta vägen, men har tydligen stämt träff i VÅR trekammarbrunn! Yippie!    Tror säkert inte vi är ensamma om detta delikata dilemma denna vår, men det är väldigt frustrerande. Vi kan inte spola i toaletten efter varje besök, herrarna i familjen får göra nr 1 i skogen, det bubblar och har sig i alla avlopp så fort vi spolar i kranarna eller toaletten, diskmaskinen kör vi så sällan vi kan, likaså tvättmaskinen. Igår körde maken en maskin på dagen, den första på flera dagar, så kläderna börjar ta slut nu. Idag skulle han köra en till om det ser bra ut. Han är ute typ 4 gånger/dag och kollar nivån i brunnen: "Nu är vattnet 75 cm ner så det är ju bättre än igår kväll. Då var det 65." Några timmar senare: "Nu var det 65 cm igen....."   Som jag har skrivit i ett tidig...

Lilla snödroppen har vågat sig upp i vårt dike... Påskträdet, en sälg, som är högtidsklädd  med fjädrar har börjat knoppas.  Jag har haft påsklov och det har varit gudomligt skönt! Sol varje dag, så pass att jag tror jag fick solsting till slut. Det var ändå välbehövligt att få vara ute och njuta ordentligt av vädret. Vem vet, det kanske var den solen vi fick nöja oss med det här året (med förra sommaren i färskt, smärtsamt minne...). Jag är väldigt vaksam, ska jag säga. Tar ingen sommar för given längre för det var ett hårt slag för min del och denna vinter har varit riktigt, riktigt tung. Nu känns det som att livet är på väg tillbaks ändå och min högtidsstund den gångna veckan har varit förmiddagskoppan på förstukvisten, i alla enkelhet. Just då, just där, är livet så  otroligt enkelt och kravlöst.

Nu håller vi tummarna! Jag skickade in en ansökan till Bygglov i TV 4 här om dagen!     Vi har ju lite oflyt just nu. Det verkade så bra i höstas när maken bytte jobb och skulle börja som snickare/rivare på ett företag här i Uppsala. Efter flera års stillasittande jobb kastade han sig ut i hårt kroppsarbete, bar tungt, rev och slet. Redan då började han känna av värken i armbågarna. Så kom vintern och snön. Den vräkte ner och han åkte på skottningsuppdrag. Han skottade och skottade och till slut gick det inte längre. Han hade så ont att det knappt gick att lyfta julklapparna under granen. Så nu är han sjukskriven sen i mellandagarna. Han går på akupunktur två ggr/veckan, men DET BLIR INTE BÄTTRE! Det märks inte någon skillnad ens.   Och snart är det vår och han kommer inte kunna göra någonting. Planen var att göra iordning ett pergolatak över altanen, så att vi åtminstone har stommen klar till pojkarnas studentmottagning i början av juni...........

Oh My God!   Plötsligt stod han bara där. Lång, ståtlig och strålande. Som en sprallig tonåring skuttade jag fram: HEEEJ! Du är min husgud! Jag MÅSTE få en bild på dig! Efteråt studerade vi hans monter och hur folk som besökte den betedde sig. Alla såg helt saliga ut, uppslukade och trollbundna. Fascinerande! Precis som Ernst. Ett litet snabbt inlägg från dagens besök på Formexmässan. Det kommer mera, men just nu är jag så slut i kroppen och knoppen att det får bli senare. Jag har knäppt jättemycket kort och fått en massa intryck i alla fall, så det kräver lite mer sortering och arbete. Hur som helst; idag blev jag en lite lyckligare människa.