I mitt liv finns

Jag hade många förmåner när jag växte upp, i ett medelklassområde på norr i Gävle. Jag hade t ex den stora förmånen att ha en mamma som inte jobbade fram till jag började ettan. Därefter jobbade hon deltid och hade tid att fixa hemma, städa, byta gardiner, baka bullar, slå in höstäpplena en och en i tidningspapper, umgås med oss tre barn och allt sånt som jag själv önskade att jag skulle hinna idag som heltidsarbetande. Pappa var den som drog in pengarna till familjen.   Vi bodde i en villa, hade en bil (ingen dyr och snoffsig, men dock), hyrde stuga på somrarna (där vi kunde vara hela sommarlovet). Vi åkte aldrig på utlandssemestrar och nästan aldrig heller på skidsemester, men vi hade en liten, liten segelbåt som vi klämde ner oss i två veckor varje sommar oavsett väder. Man kan inte säga annat än att vi fick en massa närhet de två veckorna!  Vi hade ett gott liv och min uppväxt var lugn och trygg. Jag kan inte minnas att jag saknade något. Det vore j...

Varje år har jag höga ambitioner att alla dagar i december fram till jul ska bli så där tomtemysiga, glittriga, lugna, pyssliga och harmoniska. Som på film ni vet..... Varje år är jag nära att krascha mentalt av samma orsak. Jag störtar in i julen i total utmattning och frågar mig tyst vad som hände egentligen.... I år är inget undantag, men nu stoppar jag tåget innan det når slutstationen för nu säger jag NEJ! Det där med nyårslöften är inte min grej egentligen, men i år ska jag ge ETT . Mitt nyårslöfte i år får bli ett stort NEJ! Jag lovar att bli världsbäst på att säga NEJ! Nej till allt som inte passar in i min puls. Nej till allt som inte får mig att må bra. Nej till allt som kräver min ofrivilliga energi. Nej, nej, nej! Nu räcker det! Det sorgliga är att jag skulle ha gjort detta för en massa år sedan, när mina pojkar var små. De små pojkarna som nu är stora och på väg ut till ett eget liv, på sina egna ben. Man kan hoppas att det inte satt för djupa spår...