I mitt liv finns

Då var det dags igen för mitt lilla röda paket! Jag tycker verkligen att ALLA som kan ska lämna blod. Det är en liten insats som kan förändra eller till och med rädda någon annans liv. Det livet kan vara någons du känner. Det är inte världens trevligaste att bli stungen i armen, det svider och jag blir i yr i huvudet, men i förhållande till vad den som får mitt blod kan ha varit eller är med om så blir det lite löjligt att INTE lämna blod pga det. Bli blodgivare NU! www.geblod.nu

Här har julfriden verkligen infunnit sig. Vi har nog aldrig varit så förberedda som i år.  Det som tokade till sig idag var väl att jag, envis som jag är, bestämt att jag skulle lämna blod. Jag glömde bort att göra det förra veckan och det var TVUNGET att göra före jul. Årets julklapp kan man ju inte ignorera! De hade öppet 8-12 idag och jag var där 10:05. Tillsammans med halva Uppsala, så det tog 40 minuter innan jag fick komma på plats.  Efter blodgivningen skulle jag åka och handla det sista och sedan hem och skjutsa in skinkan i ugnen. Kände mig lite smått stressad också eftersom man bara får parkera max 60 minuter utanför blodcentralen. Jag kan ju bli lite lätt yrslig efter att jag lämnat blod och behöver sitta en stund efteråt för att få upp blodsockret och återhämta mig. Nu blev det ju lite stressigt så jag mumsade i mig en renklämma som jag sköljde ner med lite te och svisch iväg. Väl i Gränby C, där den andra halvan av Uppsala befann sig, höll jag på att flyta...

Efter 20 års vånda gjorde jag till slut slag i saken och blev blodgivare. Det fanns liksom inga ursäkter längre. Mer än feghet och det är ju inte snällt att vara feg när någon kanske ligger och dör för att det inte finns blod så det räcker. En dag kanske det är jag som ligger där på sjukhuset efter en bilolycka eller behöver operaras. Eller mina barn eller min man. Hur tacksam kommer jag inte vara då när jag överlever tack vare att någon ger 10 minuter av sin tid några gånger varje år för att rädda mig eller någon nära. Nej som sagt, feghet, BORT! I augusti var första gången, så idag var det dags igen. Som kvinna får man lämna var 4:e månad. Män får lämna var 3:e. Jag nästan svimmar när de sätter i nålen.  Det svider och jag vill inte titta (därav den blåa tygtrasan över....), men i jämförelse med mycket annat är det en parkpromenad. Känslan därefter, när man är klar och får sätta sig och fika lite är bättre än att vinna på triss. Jag kommer att bety...