I mitt liv finns

Tänk dig att vid vart och ett av dina båda ben är en 10-kilos tyngd fastkedjad. Tänk dig att du har brutit båda dina armar och är gipsad. Tänk dig att folk tycker att du inte ska sjåpa dig. Upp och hoppa! Traska på! Håll tempot! Tänk dig att du har fått jordens hjärnskakning och så fort du rör dig blir du yr i huvudet och mår illa. Doktorn har sagt att du ska hålla dig lugn och helst ligga stilla. Tänk dig att folk tycker att du är överkänslig, en riktigt gnällspik. Det gör väl inte så ont. Tänk dig att någon håller för din mun och tar stryptag på dig. Du får inte luft. Du försöker ta bort de där händerna som kramar din hals, som hindrar luften att passera. Men du är ju gipsad, armarna kan du inte röra och springa ifrån den där människan som håller din hals i ett järngrepp kan du inte heller göra med tyngderna fastkedjade. Och huvudet hänger inte med för det gör så ont! Tänk dig att varje dag ser ut så här och att varje dag behöva bli ifrågasatt vad som är proble...

Jag hade många förmåner när jag växte upp, i ett medelklassområde på norr i Gävle. Jag hade t ex den stora förmånen att ha en mamma som inte jobbade fram till jag började ettan. Därefter jobbade hon deltid och hade tid att fixa hemma, städa, byta gardiner, baka bullar, slå in höstäpplena en och en i tidningspapper, umgås med oss tre barn och allt sånt som jag själv önskade att jag skulle hinna idag som heltidsarbetande. Pappa var den som drog in pengarna till familjen.   Vi bodde i en villa, hade en bil (ingen dyr och snoffsig, men dock), hyrde stuga på somrarna (där vi kunde vara hela sommarlovet). Vi åkte aldrig på utlandssemestrar och nästan aldrig heller på skidsemester, men vi hade en liten, liten segelbåt som vi klämde ner oss i två veckor varje sommar oavsett väder. Man kan inte säga annat än att vi fick en massa närhet de två veckorna!  Vi hade ett gott liv och min uppväxt var lugn och trygg. Jag kan inte minnas att jag saknade något. Det vore j...

Det har varit tyst här på bloggen ett långt tag. Faktum är att jag har funderat på att lägga ner den, men jag har liksom inte kommit så långt heller...inte orkat. För några år sedan, närmare bestämt 4 ½ år sedan, hände det en sak i mitt liv, en ganska allvarlig sådan, som gjorde att allt bara rämnade. Utan att säga för mycket, av hänsyn till inblandade, fick den oro jag känt i många, många år sin bekräftelse. Jag hade stått i full beredskap i händelse av en katastrof, vad som helst skulle kunna hända och jag var förberedd!! Jajamen! Alltid redo, som den gamla scout jag är. Jag trodde i min enfald att jag skulle hantera det bättre då, men det enda som hände var att jag alltid gick omkring och mådde dåligt. Magont, ryggont, huvudvärk, ångestattacker för att nämna lite.... Just då, under de åren, rörde all oro mina två söner,  jag kallar de C & S, som stod inför tonårstiden. Mina frågor och funderingar var många. Hur klarar man av tonårstiden som förälder? Dör man inte av...